15 september 2009

Det känns nästan som om tiden står stilla...som om jag bara gör olika moment...t ex går upp ur sängen, går till jobbet och gör det mesta som förväntas av mig men inte mycket mer...
Jag möter ungefär samma människor varje dag och vi pratar om ungefär liknande saker som dan innan...
Ett o annat händer och sker som "faller utanför mönstret" som att jag mötte en släkting ikväll och fick en trevlig pratstund
Vi tycker och tänker en massa men måste självklart hålla oss inom de givna ramarna som finns.
De lediga dagarna känns som små oaser mitt i och de hägrar framför och de bakom känns väldigt fort avlägsna...
Det låter inget vidare det här...hm...tristess...eller vad säger man...
Det förra inlägget blev bara en trött ramsa om min skiftning mellan dag och nattjobb...
Jag känner att jag saknar kreativiteten och att det råder ett väldigt stort mått av inskränkthet och tysta lagar som säger till mig att hålla väldigt hårt på givna ramar...

Nu är det inte så att det har hänt nått eller att jag råkat ut för något som ligger och pyr inombords utan efter en hel del funderande så beskriver jag min vardag "lite grann från ovan"...
Mitt arbete innebär omsorg om andra människor och att "lotsa" dom vidare till något som förhoppningsvis ska leda till något bättre...
Jag trivs med jobbet, har jobbat länge och tycker om de människor jag möter...
Men det jag inte begriper är varför människor i den här "branschen" ska ha så svårt att ta hand om varandra...
Ingen får vara extra bra på något, ingen får ha egna bekymmer, ingen får vara mer omtyckt...Erfarenhet ska man har men inte ha varit med om något...inte något som sticker utanför ramarna i alla fall...
Vi har en ledning som håller väldigt hårt på kontrollen och som vill har koll på precis allting..."
Pust och stön...hårda bud som ni hör...
"Lagt kort ligger" dvs har man från början gjort ett intryck så är det med en från början till slut...

Nog om detta men kan inte säga annat än att det påverkar mig och jag känner att ett tungsinne biter sig in i mig...
Det är inte kul och det är sorgligt att det ska behöva vara så här.
Självklart så skrattas det och skojas rätt frejdigt mellan varven och det var just den biten som jag saknade så mycket då jag jobbade natt i sommar (går inte att bullra med skrattsalvor nattetid).
Dagtid så ingår man i ett sammanhang och är delaktig i det som händer och sker...
Men vet é sjutton om jag inte hade det lugnare på natten och framförallt så hade jag både tiden och lusten att hålla på med det jag tycker om...

Med andra ord så har jag en del att fundera på.


Det är höst nu.



"Livet med nya kameran" går långsamt och det är ont om tid...blir korta stunder som jag far runt med den...men det kommer...

Detta blev mer en form av monolog och det finns mycket, mycket mer som går att skriva om ämnet. Det skulle dock bli alldeles för långrandigt att ta allt just nu och troligen så kommer det att dyka upp mer skrivna rader av detta slaget.

Var rädda om Er!

11 kommentarer:

~mormorshem~ sa...

Det hörs som att du filosoferar kring någonting mycket väsentligt, tycker jag.

Kram från Eva

corrina sa...

Jo du har nog mycket att fundera på, skall du ha det så eller går det att göra nått åt. Vill inte vara i dina skor just nu, det är inte roliga beslut att ta.Må solen skina över dig på dina lediga dagar. Kram

Elins tittskåp sa...

Dina tankar känner jag igen. Har också tänkt på att det är givna ramar och mönster man ska ingå i, något som gör att jag ibland kan känna med lite udda, utan att vara någon udda person, men det finns för lite plats för utvikningar och tankar om inte är så självklara alla gånger.

Ibland kan jag känna mej hämmad av att det är så och man orkar inte alltid ingå i den gruppen på ett självklart sätt, utan det blir att man håller sig lite i utkanten utan att ställa sig helt utanför, det fungerar ju inte.

Lite svamligt låter det ser jag, men det är svårt att sätta rätt ord på känslan man har, den är lite för subtil ibland för att kunna uttryckas.

Men så är det ju alltid, i vissa sammanhang och i små grupper känns det ju bra och man hör hemma och det är väl så det får vara, man får söka sitt i den mån det fungerar i övr.

Kramar och ha det gott med dina tankar och funderingar, Birgitta.

essemia sa...

Vi jobbar ju nästan inom samma sak och jag upplever precis detsamma som du. Man får inte förhäva sig på något vis, då blir det gnäll och tandagnisslan. Ibland blir jag så trött på att bara jobba bland kvinnor för jag har upplevt att det är just bland oss som det är värst.
Ja, natten vore bra att jobba för mig också om det inte vore för min mage. Den tål inte att vara uppe och äta dygnet runt, haha.

Hoppas du har en bra dag.
Kram Elzie

Lisas torp sa...

Hittade hit via Elins tittskåp och blev lite intresserad av substansen i det du skriver!
Ibland kan det vara skönt att bara få sätta ord på sakerna man tänker och känner.
Jag känner igen mej i mycket av det du skriver idag, och jag är säkert inte ensam!
Så lätt vi har att hamna i givna ramar och mönster, men bara att upptäcka det kan vara knepigt, men det verkar du ändå ha gjort, och då finns säkert hopp åt något håll.

Hoppas att du hittar några pärlor som du kan ta tag i...det gör du säkert!
Lycka till och tack för dina tankar!
Lisa

Lotta 8`) sa...

Ja du.... du funderar mycket förstår jag..... känner igen mig.... just så tänkte jag när jag jobbade på mitt gamla jobb men nu har jag ju bytt och är omgiven av en massa härliga, olika människor och jag kan vara den jag är och kan få spontan beundran ang tex mina foton, trädgård och blogg som de nu har hittat - så nu får jag passa mig för vad jag skriver... ;) Förra jobbet var en liten arbetsplats, nuvarande är stor med många kollegor men desto varmare och medmänskligare, jag ångar inte en minut att jag har bytt arbetsplats, jag har haft tur :) Kanske dina funderingar leder till en förändring?
Kram till dig från mig =)

corrina sa...

Din lilla filur.Kram

Bloggullet sa...

Så fina foto. Det är nog massor att fundera på när man jobbar. Just att skratta och prata med arbetskompisar är det jag längtar mest efter nu när jag går hemma.
Kram

Jord under naglarna sa...

Jaa, du funderar en hel förstår jag. Dessa funderingar leder ju förhoppningsvis framåt och kanske till en förändring så småningom.

Kram.

EVA AGNES sa...

Du Malin!
Det är så här det är ibland...LIVET, alltså. Tappa inte modet men nog undrar även jag ibland.."var det inte mer än så här???"

Hösten som du visar med ett rött blad är ju sprakande och den här tanten badar fortfarande varje morgon.
Kramar Eva Agnes

corrina sa...

Goa, goa Malin. Så vacker den är, så perfekt,så jag, den är allt. Så glad jag blev. I morgon i mitt inlägg till ängnas bara dej. Tack så mycket, tusen tack. Vet knappt vad jag skall säga. Kram Corrina