10 maj 2007

Måste bekänna en sak...jag har ett tvång...det återkommer med
ett års intervall.
Det börjar med ett mycket trevligt formulär som brukar komma hem i brevlådan mitt i den kalla och grå vintern. Jag öppnar och tittar...sätter sedan käckt upp det på väggen i köket så att jag ska komma ihåg det hela.
Efter detta är det helt lungt under en lång period...men fram i Mars månad ungefär då känner jag att tiden och lappen på väggen i köket
börjar stressa mig.
Det går att förbereda sig inför det som komma ska och jag kämpar verkligen för att göra det men hela tiden så skjuter jag det framför mig och tänker att jag gör det sen....

Inte nog med att jag själv kämpar för att hantera situationen...jag sätter upp lappar på mitt jobb för att få fler med mig och slippa "ta" det helt
själv när det är dags.
Folk suckar och säger återkommande varje år att "jag orkar" bara inte..."jo då" klämmer jag klämkäckt in i det läget..."klart att vi ska"....Sen lägger jag till med att "tänk vad kul det är och så gott man mår efteråt...". Ni hör ju själva ett sådant vansinnigt resonemang och trams jag kör med för att slippa ta detta vansinne helt på egen hand.

Så går tiden och envetet gnetar jag på för att slippa göra det själv och till slut så har ett helt gäng slutit upp...För att få allt överstökat så ska man fylla i lite papper och grejer som sen ska postas ett visst datum.
Bland de som ställt upp så finns det alltid någon eller några som faktiskt är kloka nog att
förbereda sig någorlunda för att inte behöva stå där när det är dags och vara helt handfallna...
Jag förtränger tanken på att det över huvudtaget ska ske...ibland blir jag påmind...."jo jag ska förbereda mig"...men icke att detta sker...

Så kommer dagen...suck o stön...inser attjag kommer inte undan detta året heller...Att det ska ske är ett faktum! Vi förbereder oss och planerar tid då ska mötas...Klämkäcka står vi där och undrar tysta för oss själva...varför, varför...

Jag ser då att det är väldigt många fler än jag/vi som också ska gå igenom det jag/vi ska göra men ser också att de allihop har förberett sig på ett bra sätt...nja...kanske inte alla...men de flesta...jämmer o elände....PANG så är allt igång!

Det går en stund och jag ångrar mig efter en stund väldigt djupt och undrar om jag är riktigt klok...känner att detta kommer att gå åt H:vete...men så...
Då hör jag plötsligt hur tyst det är...jag kan höra koltrasten drilla, ser allt den skira vårgrönskan och tänker för mig själv att "va´ häftigt detta är...så många vi är, vad olika vi är...men ändå så delar vi detta tillsammans och jag är då verkligen inte ensam..













Ja detta är vad allt handlar om och vareviga vår är det samma sak för mig...
Jag "brukar" springa och hålla igång...jag är bara sådan...När vintern kommer så går jag liksom i ide och tycker det är tråkigt att springa o "hålla på"...så Vårruset är för mig "startskottet" att sätta igång igen och "tvånget" är liksom ett måste för mig. Jag har hållit på så i elva år nu
och vi har det verkligen gott vi som springer tillsammans.

Ja...nu så kommer träningskorna att åka på lite titt som tätt och mina rundor runt Vänerns strand bli längre o längre...Att springa i Augustis fullmånes sken är underbart (jag springer på kvällarna) och att känna sig fri o lätt i kropp och själ är verkligen en "kick" som
man kan leva på länge...
Detta får mig att tänka på hur sårbara vi människor är och hur vi så
självklart tar allt för givet...att kunna röra sig "fri som vinden" är faktiskt en gåva...Att ta detta för givet är inte allas sanning.

Så var rädda om Er o tänk på det Ni har och äger som inte alltid är så självklart för andra...Och tänk också på att en annan persons beskrivning av sin egen lycka är lika värdefull som min/din!

Hej på Er för nu!





4 kommentarer:

Anonym sa...

Så vackert du skriver....du är en riktig liten kämpe du! Nu förstår jag att du har träningsvärk!!
Ha det gott!
Kram

Anonym sa...

Så vackert, så vackert, men det där sista om annans lycka är lika med min???? eller hur var det nu, ja jag vet inte men du har säkert rätt (som så ofta). I alla fall skall jag börja springa också, jag följer järnvägen och kommer att springa utmed fälten. Det är inte ditt fel om jag ramlar i en hög där ute på fältet, upp och hoppa bara.

Kines Lupinius

Anonym sa...

Så sant så...... jag har också deltagit i Vårruset tidigare men inte i år för vi fick inte ihop ett lag. Jag rör gärna på mig men går gärna i ide på vinter, lite gympa och promenader förstås men inget större. Nu skall jag börja med stavgång igen och se om muskeln vid skulderbladet blir bättre av det. På din fråga om bildprogram så kan man ladda ned en testversion av Photoschop Elements 5.0 for Windows. Om du går till http://www.adobe.com/se/downloads/
hör av dig om du vill ha hjälp. Gäller det digital scrapping så kan jag maila dig länkar till papper, färdiga kitt och videoskolan men du måste ha någon form av fotoprogram först, Photoshop, Adobe Elements eller liknande. Dottern har hjälp mig få "tag i" Photoshop men man måste kunna lite extra om att "hämta saker från nätet" om man säger så..... Är du kunnig eller har någon i kretsen som är kunnig så kan jag maila dig...... Ha det så bra i regnet! =)

Anonym sa...

Så sant så sant... ja man tar för mycket för givet..=) /åsa